Historia är förändring - Henry

En historiker berättar

Historien i Esbo präglas av stora förändringar. År 1945 bodde det 20 000- 22 000 invånare här. Nu är vi 250 000.

Henry blev född 1945. Hans föräldrar blev evakuerade från Porkala området och landade först i Dalsvik innan de sedan kom över ett hus i Domsby som var litet halvfärdigt.  Efter att Henry gifte sej levde han tre år på annan ort men när hans mamma avled tog de över år 1975. ”Jag har bott här hela tiden. Mamma var sjuk och jag var ofta här, så på något sätt upplevde jag det att vi varit här alltid faktiskt. Och på det sättet är jag rotad här i det som nu kallas Esbo centrumområdet.”

Genast efter kriget föreslog Mannerheim rentav att huvudstaden skulle flyttas, han ansåg att det var omöjligt att försvara den. Det var först när vi fick Porkala tillbaks, och inte var hotade längre, som Helsingfors kunde börja växa och Esbonejden också.

”Vi levde med att ryssarna var där bara 10 km ifrån.” Porkalaområdet kom tillbaks i 1956. Henrys mamma ville bo i Sjundeå, därifrån hon kom, men de hade inget möglighet att driva jordbruk. Att börja driva jordbruk då utan skolning kändes övermäktigt. Henrys pappa hade varken kunskap eller kapital. Han sålde kött i Gamla saluhallen i Helsingfors. Huvudorsaken att de flyttade till Domsby var att han ville åka tåg in till staden.

Lindholms såg som nejdens central punkt

Många av Henrys skolkamraters pappor arbetade på Lindholms såg. Det var en stor arbetsgivare. Sådana arbetsplatser upphörde med den stora inflyttningen. Arbetsplatsen var helt svenskspråkig. Alla talade svenska oberoende av vilket språk de från början hade. Eftersom nästan alla var svenskspråkiga talade alla svenska där. Det är ju samma nu, bara andra vägen. Man hade så ofta ärende till sågen och dess butik att man upplevde det som en central punkt. ”Vi bodde i eget hus och min pappa var en händig karl. Han reparerade alltid någonting och så skickade han min bror och mig dit för att ta hem olika saker, spik och bräder – på cyklarna. Vi hade ingen bil.” I sågens järnhandel fick man allting man behövde för byggen i olika former. Och annat också, som råttgift. Efter en svår brand i åskvädret 1956 byggdes själva sågen inte upp, de fortsatte med att sälja virke, idka järnhandel. Och ännu tidigare hade man en kvarn där bönder malde sin säd.

I Esbo centrum fanns det vissa typer av specialaffärer, t ex kötthandel. Det var entydigt landsbygd. Men sakerna var i förändring. De som bodde här anade inte vad som höll på att ske.

Den stora förändringen

Då Henry var barn ändrade språkförhållandena år 1950 så att finska blev majoritet i Esbo kommun. Men området vid Esbo centrum var helt svenskt. Först på 1960-talet kom de stora förändringarna. Den delen i Domsby där Henry bodde var rätt finsk. Han kunde ingen finska. ”Här bodde mycket svenskar, vi hade nog svenskspråkiga lekkamrater här och så en del lekkamrater som kunde båda språken. Jag kunde inte finska, mamma kunde inte finska. Jag cyklade iväg till området kring skolan och gamla stationen för att träffa kamrater.”  Henry gick i Lagstads skola. I Henrys åldersgrupp finns det så gott som inga infödda finskatalande esbobor.

Henry gick efter fyra år i folkskola till läroverket i Grankulla, det var det enda svenska läroverket då. När Henry blev konfirmerad år 1960 var Esbo ännu en landskommun (köping 1963).

Den stora förändringen kom från 1964 framåt, samma år Henry blev student. Då köpte Esbo upp bondgårdar kring Lagstad och Esbo station och beslöt att där skulle det byggas det nya centrumet, med stadshus, efter att Esbo blivit stad 1972. Det var planeringstävling för det området som plötsligt kallades ”Morby”. Det var en missuppfattning, Morby ligger på andra sidan ån.

Arbetsliv och talkoanda

Henry arbetade efter studierna på Helsingfors universitet som historiker och från 1991 som kultur- och programchef på Hanaholmen – kulturcentrum för Sverige och Finland. ”Man måste göra annat än syssla med arbetsfrågorna. Man vill påverka sin bygd.” Henry valde att bli aktiv inom ungdomsföreningsrörelsen. I början av sjuttiotalet diskuterades det faktiskt på allvar om svenska daghem behövs, man skulle ju ha kunnat ha alla barn i finska daghem. Föräldrarna inom UF Södrik Svenskar grundade därför 1981 eget daghem, Lekskolan Sockan, som fortfarande finns kvar. ”En viktig del av min identitet är att jag är aktiv i ungdomsföreningen.” Ungdomsföreningar grundades i Esbo i början av 1900-talet. Det finns i dag 9 ungdomsföreningar inom Esbobygdens ungdomsförbund. EBUF har sedan 1973 spelat sommarteater varje sommar, tidigare på Glims, nu i Finns. ”Kommunen ska inte ta hand om allting, talkoanda behövs”, säger Henry.

När man idag flyttar till Esbo, ser man lätt Esbo som en plats där man bor. Sedan har man alla sina aktiviteter på annat håll och är inte aktiv på den plats där man bor. Man åker så lätt härifrån. Det hotade i tiderna Esbos ställning som kommun. Esbo kommun och senare köping hade inte ens egna byggnader, skatteverket fanns i Helsingfors. Allt pekade åt det hållet att snart kunde Helsingfors ha tagit över, men så blev det inte.

”Historia är förändring. Man ska bejaka förändring. Jag är för förändringen, jag vill t.ex. ha metro.”

”Men jag saknar att jag inte mera kan använda mitt modersmål överallt. Jag talar alltid först svenska. På hälsostationen kan det hända att jag talar svenska och läkaren talar finska, det går också bra.”

 

 Skriven av Kirsi Hann

 

 

 Tiedotteet

 

 

 Tapahtumat

 

 

 Linkit

 

 

 Blogit

 

 

 Videot